Hallå?

Min telefon har varit inlagd på Teliasjukhuset i två veckor. Högtalare och tangentbord har bytts.

I torsdags fick jag tillbaka den. I dag insåg jag att det bara är vid varannat samtal som motparten hör mig. Jag hör däremot dem alldeles utmärkt när de skriker ”hallå, HALLÅ?!” i andra änden.

Mitt förhållande till Telia är inte helt kärleksfullt.

Ända sedan den dag jag insåg att mitt köp av Teliaaktier var lika begåvat som att kratta löv i motvind, har jag fått en liten bitter känsla i kroppen när jag ser deras butiker.

Kanske är det därför jag stör mig så in i norden på deras saktfärdiga service när man kommer in på något av de lila försäljningsställena.

Kanske var det därför jag blev sur på Teliatjejen som på ett pedagogiskt (!) sätt försökte förklara att jag minsann inte alls kunde lämna en tusenlapp i depostition. En sak gick däremot bra.

Ska dock tillägga att i butiken med deposition-är-en-sak-tjejen får man service direkt.

Och förmodligen är det därför jag kommer trava tillbaka dit i morgon. Precis på samma sätt som att jag jämt inbillar mig att asiatstället i Gallerian har stans bästa kyckling i jordnötssås, trots att den är så stark att jag jämt får nöja mig med riset.

(Bilden på burktelefonlösningen finns på SVTs sida. Där finns även tips på hur man tillverkar en burktelefon, gör en magisk kapsyl eller tillagar en dammråttesoppa.)

Ålderstecken?

I förmiddags bokade vi in fredagskvällen för sociala aktiviteter med vänner. ”Attans”, var min första tanke, ”då missar jag ju På Spåret”.

Ja, så är det.

Jag har fastnat i På Spåret-träsket. Jag har tittat fyra veckor i streck. Jag har kunnat tre publikfrågor, listat ut resmål på varierande poängnivå och förfasats över de usla musikinslagen (ta bort dem!).

Jag är fast.

I lördags hamnade jag återigen i en På Spåret-diskussion. En sådan där som handlar om att upprepa ordvitsar, kunna dra publikfrågan och hävda att man kunde svaret (jag kunde svaret).

Farmor, 91-år, gav sig in i samtalet och kontrade snabbt. ”På Spåret?! Nehedu, fredagar är det Letts Dans. Oldsberg får vänta till reprisen.” Därefter sågade hon pappas idé om att titta på Landet Runt med motiveringen att ”något roligare fanns det väl ändå?”.

Därefter började en Let’s Dance-diskussion och jag var helt bortdansad.

Jag har därmed kommit till insikt om att mitt På Spåret-tittande inte handlar om att jag blivit tokgammal.

Förklaringen är nog snarare att jag finner glädje i att - genom att klura ut halvtramsiga ordvitsar - kunna mörka mitt tokdåliga lokalsinne och i stället finna mig själv skrikande saker som ”Karlstad! Luleå! Malmö!”.

(Bild från SVTs hemsida. Fotograf okänd.)

Ibland händer det

I eftermiddags besökte jag Folkets Hus i Uppsala igen. I dag var det Lindahldagen och jag var sidekick till ministern. I vanliga fall har det varit kommunfullmäktige som fått mig att gå dit.

I pausen träffade jag ett gäng välkända ansikten.

Riksdagsledamoten Lennart Hedqvist drog sitt vanliga skämt om att jag får hans plats om/när han ”trillar av pinn”. Tove Lifvendahl ryste av blotta tanken på tidigare KF-möten i lokalen. Och av John-Erik Thun (s), KF-ordförande 02-06, fick jag en bamsekram.

Och då slog det mig, jag saknar kommunpolitiken.

I alla fall ibland och åtminstone de gånger som mötena inte har varit till för mötenas skull, utan för att besluten spelat roll. Det utesluter en lång rad tillfällen, men ändå.

(På bilden, tagen halvt underifrån talarstolen, syns Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen.)

Ungdom går över med åldern

Middagsgästerna har just gått hem. Temat för kvällen blev rätt naturligt födelsedagar, ålder och noja förknippat med det senare.

Inte helt konstigt eftersom hälften av kvällens skara (läs: två) nyligen klivit över tröskeln till det tjugosjätte levnadsåret.

Äntligen, säger jag, och väntar ivrigt på att få bli 32. Det verkar vara en perfekt ålder. Ungt, men ändå inte genomskrynklig.

Inom politiken har jag ofta fått höra att jag är/har varit ung. Då med en stark underton av för ung.

Visst, erfarenhet är viktigt och det ska inte underskattas, men jag blir saligt trött på dem som talar sig svettigt varma om vikten av att ”få in unga i politiken” och att ”samhället ska vara representerat”, och håll i er ”att våga satsa på nya ansikten”.

Sedan när det väl kommer till omröstning är det ändå de gamla stötarna som nött stolssitsarna tunna som ändå sitter kvar. Ålder ger respekt helt enkelt.

Kom just på att jag som gästbloggare hos Upsala Nya Tidning skrev ett inlägg på ungefär samma tema. Det gav en hel del respons från personer som kände igen sig. Men, hav förtröstan, även ni blir äldre.

(De vackra tulipanerna fick jag av ministern på jobbet i går. De förgyller mitt skrivbord och påminner mig om att jag är ett år närmare 32.)

Årets första kalv…

…vaggade omkring i ladugården i söndags morse.

Nykläckt på min födelsedag till och med. Inte illa. Lilla Göte är naturligtvis helt bedårande.

I övrigt tillbringades helgen, och födelsedagen, mestadels på hästryggen. Tror att det snart går att hitta några små muskler på hästkraken.

Granskog på stockholmska

Opera vs opera

Direkt efter nyår åkte vi ner till Köpenhamn för se Verdis Don Carlos på den hyggligt nybygda Operaen. I går begav vi oss till Kungliga operan i Stockholm för att se Wagners Rhenguldet. I dag hör jag höga toner framförda av bastanta damer i huvudet.

Det finns säkert något sånt där kulturellt codex att man inte kan jämföra en opera med en annan, men några saker slog mig ändå.

Opera ska vara på italienska (1-0 till Don Carlos). Opera ska uppföras i gamla pampiga hus med kolonner, guld och tung sammet (1-1. Fast å andra sidan var det rätt läckert att få se det nya operahuset i Köpenhamn).

Men i dag slog det mig. Jag är kulturellt utmattad. I går delade vi till och mer loge med Horace Engdal och Ebba Witt Brattström. Kan det bli mer kulturella poäng än så?

Nu blir det kulturstopp för resten av månaden.

(Bild från Kungliga operans hemsida. Fotograf Mats Bäcker.)

Jag träffade Härjedalsföreningen…

...och lurade till mig den här t-shirten.

I går träffade ministern Härjedalsföreningen och jag hakade på. Det var sannerligen ett glatt gråhårigt gäng.

Med hjälp av snälla människor på riksdagen fick vi en rundtur och fika. Som tack gav föreningen oss t-shirtar. Men bara om vi hade besökt Härjedalen. För det hade vi väl?

- Självklart! utbrast jag och tänkte på den gång jag följde med ministern till Östersund.

Tillbaka på kontoret berättade jag om min erövring i storlek XXL. Och fick snabbt klart för mig att Östersund inte alls ligger i Härjedalen.

Jag har alltså lurat mig till en t-shirt. Fast det var ju i god tro. Och jag har nog flugit över Sveg. Kanske.

Kulturkoftan Karolin

När jag i tisdags berättade för Erik att jag skulle direkt från jobbet till teatern var det knappt någon reaktion alls. ”Jaha, igen?”

Och då slog det mig. Herregud, jag har blivit en kulturkofta! Eller ja, kanske inte riktigt, men jag är på god väg. Kanske.

Men i tisdags bar det i alla fall av till Stadsteatern och ”Övervintrare”. Hade riktigt roligt under de 2,5 h det hela pågick. Göran Ragnerstam var lysande och Shebly Niavarani imponerade stort. Dialogen var rapp, rolig och lite oväntad.

Det ena som förvånade, och ärligt talat störde lite, var att publiken var äldre än väntat. De rynkiga tanterna hängde inte riktigt med, och såg stundtals lite generade ut över dialogerna. Stämningen blev därefter.

Det andra som förvånade, och faktiskt tog ner hela upplevelsen, var avslutningen. När de fem skådespelarna kom ut och tog emot applåderna såg de ut som att de just varit en sväng på ICA och köpt en liter mjölk. De hade den där ”Jaja, det var det ja. Nu går jag hem och kollar på TV”-minen.

Måste säga att jag fick en liten känsla av att jag bara tagit upp deras tid, men jag hade ju i alla fall kul.

(Bilder från Stockholms stadsteaters hemsida. Fotograf Mikaela Westerholm.)

Jag i kontaktannonsformat

I dag ringde underbara Anna.

Hade lite svårt att höra vad hon sade eftersom hon förmodligen vek sig av skratt samtidigt.

Hursomhelst.

En vän till Anna hade surfat runt på e-kontakt.se (tydligen ett nätdejtingforum) och hittat en 34-årig separerad kvinna från Enköping som såg lite bekant ut.

Och ja, bilden föreställer mig. Mig!

Själv tyckte jag först att det var hysteriskt roligt, men efter en tanke eller två tycker jag mest synd om den där 34-åriga separerade enköpingsbon. Vad tusan ska hon säga på första dejten om hon lyckas få napp? ”Hmmm, nej, den där bilden, ja asså det är ju inte riktigt jag…” Eller?

Sedan började jag tycka lite synd om mig själv. Ser jag verkligen ut som 34?! Jag är ju inte ens 26 än.

För det tredje undrar jag naturligtvis hur denna "cavis5" ser ut. Egentligen.

Och för det fjärde undrar jag om det faktiskt är så att människan kan skriva, men inte läsa, eftersom det tydligt anges på sidan, varifrån hon tagit bilden, att man ska uppge vem som är fotograf. Och naturligtvis bara använda bilderna i rimliga sammanhang.

Detta med att använda min bild har ju hänt förr. Uppsala universitet har tryckt upp min nuna på affischer, hemsida och informationsbroschyrer, utan att jag ens fick en fråga om det. Men att använda min bild i en kontaktannons känns onekligen som en ny twist.

Ja, vad säger man? Stackars, stackars enköpingsmänniska.

(Skärmdump från e-kontakt.se)