Gästspel av kommunikationschefen

Dagens årsmöte kryddades av ett anförande av (nya) moderaternas kommunikationschef Pär Henriksson.

Henriksson pratade en hel del om den eftervalsanalys som presenterades i dag, men även framtiden med sikte mot valet 2010, och om det nya med de nya moderaterna.

Av de bilder som kommunikationschefen visade framgick tydligt att utmaningarna anses många, och ärligt talat, rätt utslätade, eller som Barometerns Per Dahl frankt konstaterade: ”loggan nere till höger kan bytas ut till valfri partisymbol…”

Jag tror varken Per Dahl, eller någon annan i rummet, kände sig särskilt mycket bättre till mods när Henriksson lite senare berättade att: ”Om man tycker att det hände mycket förra mandatperioden… Ja, det kommer hända mycket mer den här perioden.”

Gender gap, klimat, fackliga organisationer, ekologi. Hej och hå.

Oavsett vad man tycker om kommunikationschefens planer - det var ett intressant anförande. Och så länge man har i bakhuvudet att moderaternas valvinst mycket berodde på socialdemokraternas usla spel, så kanske det går att ta hem det även 2010.

...och tack Niklas för ett bra samtal. Ventil tror jag det kallas.

(Bild från moderaternas hemsida.)

Årsmöte med högerpressen

I det moderata huset på Stora Nygatan bjöds det i dag på riktigt äckligt kaffe. Att den bruna drycken var närmast odrickbar var det däremot ingen som noterade. Sällskapet var vana vid detta, eller låtsades i alla fall vara det.

För är det något som luttrade ledarskribenter, chefredaktörer och journalister ska klara av så är det att dricka kaffe. Gärna i stora mängder, och gärna efter att det har stått och återvärmts i några timmar.

Således var det alltså ingen som klagade över kaffet när svenska högerpressen träffades för årsmöte i dag.

Inte heller var det någon som opponerade sig när Smålandspostens Martin Tunström valdes till ny ordförande och därmed efterträdde Rolf K Nilsson. Rolf K har ”degraderats, eller kanske snarare uppgraderats” från politisk chefredaktör på Gotlands Allenhanda till riksdagsledamot för moderaterna.

Stort grattis till Martin - och lycka till!

(På bilden tronar en nyvald ordförande och till höger syns Patrik Strömer, tidigare Svenska Nyhetsbyråns chefredaktör, numera konsulthöger på Kreab.)

Till länets politiker; prioritera 288:an

Är det 288:ans fel? Är det UL bussarnas fel? Eller är det kanske en kombination? Förmodligen det senare. Men hur många hemska olyckor ska krävas innan det blir en förändring?

I valrörelsen fick jag frågor om 288:an många gånger. Vad finns det för planer? När ska de realiseras? Vill ni inte att folk ska kunna pendla till jobbet?

Som den landsbyggdskramare jag är kunde jag inte annat än instämma. Klart att folk utanför tätorten ska kunna pendla in till jobbet. Klart att vägarna ska gå att åka på. Klart att det måste bli en förändring.

Jag är knappast den enda som tyckt så, men ändå - allt händer väldigt långsamt. Svaren om vägens framtid är - från alla håll - ofta kryddade med lika många frågetecken som frågorna själva.

När jag i dag besökte pressträffen där Ansvarskommittén presenterade sitt förslag var infrastrukturen ett ämne som snabbt kom upp. Med Svegfors omritningar av kartan kommer regionerna få mer att bestämma om. Infrastruktursatsningar som regionerna vill prioritera kommer snabbt (snabbare) att kunna genomföras.

Att Svegfors dessutom besvarade PJ Anders Linders fråga om huruvida regionerna ska få egen beskattningsrätt med ett ”ja”, skulle möjligen kunna styrka snabbheten (men det har i sig naturligtvis en övervägande rad nackdelar).

Om Svegfors betänkande är lösningen på 288:ans framtid ska väl vara osagt, men klart är ändå att det måste hända något med den olycksdrabbade vägen. Och det måste hända fort.

Men redan nu borde UL se över sin busspark. Att förarna ofta kör för fort är en sak som lätt kan åtgärdas. Uppenbara fel på bussarna är ytterligare en sak som utan större svårigheter borde kunna upptäckas.

Hade UL haft bättre bussar hade förmodligen olyckan för fem år sedan på samma väg inte behövt inträffa. Då körde en UL-buss plötsligt över i fel körfält och krockade med en minibuss. De tio personerna i minibussen skadades, men det slutade - tack och lov - inte det lika illa som olyckan i dag.

Nu hoppas jag få se krafttag från länets politiker. Det finns vilja. Se till att plocka fram handlingskraftigheten också! Olyckor kan förebyggas.

Zsiga får prata mig till sömns

När sambon fryser fingrarna av sig på Svalbard händer det saker.

Kvällen inleddes med vin- och drinkprovning på Hemma hos. Som nykterist kan jag i alla fall säga att det, hmmm…doftade gott (ni som kommer den 24:e blir inte besvikna).

Därefter blev det en fantastisk god middag med Per på Bangkok Kitchen. Rekommenderas varmt! Just nu känns det dock som att jag inte kommer behöva äta på ett bra tag, men gott var det.

Väl hemma fastnade jag i soffan med en repris av melodifestivalen. Lite tragiskt, men vad tusan. Som av en händelse var det penntrollet Caroline af Ugglas precis när jag satte på. Den kvinnan är ju helt fenomenal!

Nu får Erik Zsigas varma röst avsluta dygnet så att jag somnar lite smartare (Timbros Podcasts är riktigt bra, även om det är lite knepigt att jag upptäckt det först nu).

(Bild från Allt om Stockholm.)

Stå på dig!

Moderaten Erica Lejonroos blev grovt – och felaktigt – påhoppad av TV4s Nyheterna strax efter valet i september. Nu kräver Lejonroos upprättelse genom att stämma TV4 för grovt förtal.

Jag håller tummarna för att det går hela vägen.

Journalistik ska vara korrekt och upplysande. Inte spekulativ och felaktig.

Lejonroos jobbar i dag som politisk sekreterare på moderaternas riksdagskansli. Vill man veta ännu mer om henne finns ett välskrivet och upplysande reportage i förra numret av magasinet NEO.

(Bild från Sundbybergs stad.)

Jobbavdraget gör det trångt?

Träffade Lina, Sofie och Ulrika för en härlig sushilunch och lite shopping. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort eftersom det är löningshelg. Det var fullt, fullt och fullt med folk överallt.

Är det månne jobbavdraget som fått folk att gå man ur huse för att trängas i affärerna eller är det bara den vanliga kortsikta pengaplaneringen som visar sig?

Pratade med en bekant som har en ICA-butik. Han menade man tog hem nästan dubbelt så mycket mjölk när löningshelgen närmade sig. Mjölk? Hallå?

Har folk det så knapert att man väntar med att köpa mjölk till lönen kommer? Och samtidigt är det så få som klagar över höga skatter. Jag förstår verkligen inte logiken.

(På bilden poserar arkitekt-Lina.)

DiEgo klarar kampen

Mådde för urkigt för att gå till Prime Pr:s träff med unga pr-konsulter i torsdags kväll. Lite synd. Hade varit kul att träffa lite branschfolk och lyssna på föredragen, men men.

Det blev istället jag, en supervarm brasa och senaste numret av Connoisseur som tillbringade kvällen tillsammans. Överpretentiöst? Jajemän!

Och nej, jag får inte hem tidningen. Tror knappt ens att jag känner någon som får det. Men har däremot hört att det är prestige att kunna skryta med att den dimper ner i brevlådan med jämna mellanrum.

Anledningen är mycket enkel. Det är, eller är i alla fall tänkt som, en statusmarkör. Har du över en miljon kronor i årsinkomst och/eller en förmögenhet överstigande fem miljoner kronor? I så fall är du en av the lucky ones.

Det är alltså de übermänniskorna som får tidningen. Och så jag. I alla fall den här gången eftersom ett exemplar förvillade sig från Peder Lamm, via Statsrådsberedningen och sedan hem till mig.

Med tanke på vilken mystik som omgärdar tidningen (eller för de invigda kanske den kallas "magasin"?) blev jag ärligt talat rätt besviken på dess innehåll. Visst, fina och flådiga annonser. Men jag känner mig knappast mer upplyst efter att ha läst det femtiosjätte reportaget om Maud, eller röda viner, eller lyxiga båtar.

Dagens Industris nysatsning på DiEgo är en bra konkurrent (även om jag gillade det förra formatet bättre). Fast det kanske bara är något jag fått för mig att tycka, för att jag egentligen skulle vilja vara en av de som faktiskt får ett alldeles eget exemplar några gånger om året?

Inget för Bildt

Vill du bli av med alla dina vänner? Eller åtminstone göra dem riktigt, riktigt irriterade? Då är boken ”Ge svar på tal” av Anders Mathlein precis vad du behöver.

Här får du tips om passande, eller rättare sagt opassande, presenter (alkolås till bilen, svårskötta krukväxter etc). Du får veta hur du snabbt kan avbryta en konversation, alternativt få den att handla om något helt annat. Och du får veta hur du gör ditt sällskap osäkert i din närvaro.

Ja, kort sagt allt du vill kunna…för att inte behöva göra det. Om du inte är väldigt, väldigt pressad, eller heter Carl Bildt och använder hela batteriet av bara farten, och kommer undan med allt, bara för att du är, just det – Carl Bildt.

Nu har jag förvisso inte något belägg för att Bildt vare sig har gett bort ett alkolås, eller frågar efter specialkaffe som knappt finns, bara för att visa att han har koll (enligt boken är det tydligen viktigt att just ”ha koll”), men ni förstår poängen.

Vissa av exemplena är förvisso lite småroliga, men de är å andra sidan rätt lätträknade. För att inte bli helt odräglig behöver jag genast en dos av snällhet. Ska direkt surfa vidare till kristdemokraternas hemsida som kompensation. Hägglund here I come!

(Bild från Bokfynd.nu.)

Alla rubrikssättares dröm…

…levereras i dag av Aftonbladet:

”Hund sköt jägare med hagelgevär.”

Ja, just det. Läs igen.

Bättre skolexempel finns inte.

Som balsam…

Har känt mig lite urkig de senaste dagarna.

Min kropp har antingen fått semmelchock, vilket är högst osannolikt eftersom jag inte ätit någon på väldigt länge. Eller så har en valross landat rakt på min mage utan att jag märkt det. Kanske inte så troligt det heller, men åtminstone en förklaring.

För att i alla fall få lite frisk luft begav jag mig ut på en kort promenad i dag. Ett lyckat drag visade det sig. Hittade nämligen Lolodi; en helt fantastisk blomsteraffär på Rörstrandsgatan 30.

Lavendel-, citron- och olivträd. Vaxblommor, murgröna och engelska pelargoner. Lika underbart som det låter. Helt enkelt balsam för själen. Värt ett besök. Och ett återbesök.

(Bild från Lolodis hemsida.)

Farväl Fi

Det är inte direkt med buller och brak, eller saknad och sorg, som Feministiskt initiativ nu lämnar den politiska scenen.

Kanske kan någon nu våga erkänna att Fi var ett totalhaveri från början. Det går inte att trycka in alla feministiska strömningar i ett och samma parti och tro att man ska kunna hitta ett svar på de problem man tycker sig se. Feminismen kan, som bekant, ta sig lika många uttryck som Anders Wijkmans partitillhörigheter genom åren.

En av grundarna, Stina Sundberg, uppger att det är av ekonomiska skäl man nu inte tänker ställa upp i fler val. Att istället hänvisa till den närmast obefintlig oppositionen mot de feministiska grundvärderingarna hade gått minst lika bra.

Så vad ska man då som feminist rösta på i nästa val?

Av de nuvarande sju riksdagspartierna finns det åtminstone sex att välja mellan. Och oppositionen mot tanken att kvinnor som kollektiv är underordnade män är därefter också. De få entusiaster som Feministisk initiativ ändå lyckades skrapa ihop behöver knapppast känna att deras grundtanke inte har gehör.

(Bild från Feministiskt initiativ.)

Kvadruppelt vackert

Carla Bruni är inte bara oerhört vacker. Hon kan sjunga helt underbart också.

Och trots att texterna egentligen är gamla dikter av allt från Emily Dickinson till William Butler Yeats, blir det vare sig krystat eller stolpigt. Bara väldigt, väldigt vackert.

(Bild från Carla Brunis hemsida. Foto Bharat Sikka.)

Borde jag vara tacksam?

Helgen bjöd, som sagt, på en lång rad trevliga upptåg. Som grädde på laxen, eller lök på moset, fick jag dessutom med mig två lovande böcker hem.

På Klas inrådan inköptes den underbart vackra berättelsen Silke av Alessandro Baricco.

Hittade dessutom boken Ännu talar träden av Calixthe Beyala som verkar både välskriven och läsvärd. Beyala har dessutom fått Franska Akademiens stora romanpris. Det du, Horace!

Det enda felet med boken, so far, är den lilla texten på baksidan: ”Lågt pris tack vare statsbidrag”. Så, om ni inte redan visste det har ni alltså genom tvång pröjsat några sidor i min bok. Borde jag tacka? Och vilka fler böcker har jag, vi, ni betalat utan att veta om det?

(Bild från Adlibris.)

Dagens morr

Nej, slumpgeneratorn som tar fram dagens namnsdagsbarn på SvD prickade inte rätt i dag heller.

I dag tycker de exempelvis att vi ska uppmärksamma Josef och Josefina. Visst. Grattis, hipp hipp och en enkel tulipan. Men vad händer då med Ella och Gabriella som egentligen har namnsdag?

Sånt här är viktigt. Jue.

(Bild på de facto namnsdagsbarnet Ella Bohlin från hennes egen hemsida.)

Fjäril vingad syns på Haga

Gårdagen bjöd på en lång rad roliga aktiviteter runtom i stan.

Tack vare gäster från Växjö blev det bland annat ett besök i Fjärilshuset på Haga.

Såg en enögd fisk, en fågel med talfel (den lät som en katt) och så klart några vackra fjärilar.

Rekommenderas varmt! Inte minst för att det var, just det…varmt.

”Några liberala studenter”

”Det är visst några liberala studenter som bett mig komma.”

Gudrun Schyman, ”handelsresande i feminism”, berättar i Di Weekend att hon ska besöka studentföreningen Laboremus i Uppsala. Någon vidare koll på föreningen verkar hon däremot inte ha.

Reportaget är för övrigt riktigt bra. Bara en sådan sak som att fotografen lyckats fånga Schyman i den klassiska ”armarna och fingrarna spretar utåt”-posen och med hål på strumpan höjer underhållningen.

(Bild från Laboremus hemsida.)

Pimpa min semla?

Mycket har man hört, men när UNT Fredag vill "pimpa min semla" lyckas de onekligen komma med en ny twist.

Men, hmmm, det låter ju bara...äckligt? Fimpa i semlan liksom? Urk.

Bättre är att läsa semmelreportaget i tidningen Land. Så ska det vara. Respekt!

(Bild från UNT Fredag. Foto Nina Leijonhufvud.)

Vidgade vyer

Tack vare Niklas såg jag att Niclas fått nytt uppdrag.

Den senare heter Malmberg i efternamn, är miljöpartistiskt kommunalråd i Uppsala och kan numera även titulera sig ledamot i förvaltningsstiftelsen för Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB.

Kul för Niclas att få lite ny mark att beträda. Misstänker att det känns lite instängt och trist att plötsligt sitta i opposition.

Men nog vore det dessutom extra spännande att höra vad Malmberg kommer att driva för frågor.

Är det kanske Grön Ungdoms tanke om TV-fri vecka? Är det mer miljöprogram? Eller är det kanske rentav bra som det är?

(Bild på Niclas Malmberg från NTF Uppsala.)

Fina fisken

Fiskkött som ihoppressas till någon slags filéliknande format och som sedan paneras och friteras - det är ett fisk á la skolmatsalminne.

Men att få bra fisk på restaurang är en nästan lika stor utmaning som att försöka avgöra vilken firre som döljer sig i de paneringar som serveras i skolkök. Inte ens Kongressbaren i Uppsala lyckades särskilt vidare sist jag var där.

Ett bättre tips är Kajsas fisk i Hötorgshallen. Blev ditlotsad av en kollega i dag och testade en fin röding. Klart godkänt! Och vill man inte äta där kan man bara vända sig om och ta hem en superfräsch megahummer från Melanders Fisk. Mumma!

(Bild från Hötorghallens hemsida.)

Bättre byta idéer än att påverka?

Ibland blir det fel. Ibland blir det faktiskt riktigt väldigt jättefel. Ibland blir det en text på sidan fyra i Expressen.

Men nej, man behöver inte tacka ja till att skriva en text bara för att man får ett publiceringslöfte och en vinkel levererade på en tallrik. För det måste väl ha varit så det gick till?

Måste bara påpeka att Oskar Öholm är en riktigt trevlig grabb (och jag ser fram mot nästa middag), men är det här verkligen genomtänkt?

Det finns många märkliga citat att välja på i Öholms artikeln, men låt mig ta ett exempel:

”Den som på allvar tror att unga människor i dag känner sig förslavade under förbud och monopol och skriker efter en radikal bantning av statsmakten, håller sig dåligt ajour med värderingarna hos de unga.”

Jaha? Men om man tycker att förbud och monopol är fel, och om man faktiskt vill ha en radikal bantning av statsmakten, ska man hålla tyst då? Eller byta idéer, som tycks vara den linje som förespråkas?

Borde man inte istället, precis som det står i en av Moderata ungdomsförbundets portalparagraf, bilda opinion för idéer bland unga och genom långsiktiga relationer vinna dem för våra värderingar och som trogna väljare?

Eller tyckte Öholm att det var skräp redan när han var generalsekreterare i ungdomsförbundet?

Har känt Öholm rätt många år nu, men har faktiskt inte, vad jag kommer ihåg just nu, hört honom tala politik tidigare. Kanske har han rentav tyckt så här hela tiden. I vilket fall vet jag i alla fall ett samtalsämne till nästa middag.

(Bild från Expressen.se .)

Roberts blommor spirar

I fredags flyttade Skattebetalarnas Förening från det gamla pampiga huset på Baldersgatan till finfina, och fräscha kontorslokaler på Kammakargatan. I dag fick jag en ordentlig rundvandring.

De gamla vackra oljemålningarna på Wallenberg och Nicolin kanske inte känner sig riktigt lika hemma här.

Men helt klart är att vd:n Robert Gidehags uppblåsbara plastblommor gör sig bättre i fönsterkarmen här, (ackompanjerat av en snygg plasma-TV och trendig svartglittrande matta) än på ett robust ekskrivbord.

En extra bonus är naturligtvis att föreningen flyttat till samma adress som den trevliga restaurangen ”Hemma hos”. Jag och presschefen Christian passade på att gratisdricka te (tack Marcus!) och planera upplägget för den opinionsbildningsdel vi ska leda i Unga moderater-projektet. Och oj, vad bra det kommer bli!

(Bild från Skattebetalarnas hemsida.)

Nya MUF-takter

Jag har svårt att tänka mig någon tidigare MUF-ordförande som skulle kunna sjunga ”You’re in the army now” för en värnpliktig.

Jag har också svårt att tänka mig att samma person kan prata om såväl schnitzlar som vaselin inom loppet av några minuter, men ändå framstå som en rätt vettig typ. Men så har ju inte Niklas varit MUF-ordförande så länge heller.

Och jag hoppas naturligtvis att det kommer mer på Niklas Wykman nystartade vlogg inom kort!

(Bild från Niklas Wykmans vlogg.)

Rå måndagslyx

Ibland är det ett klart uppköp att låta sambon stå för matlagningen. Som i kväll exempelvis.

Möjligen var det allt lekande med lastbilar i Södertälje som förtog inspirationen, men det blev onekligen rätt bra ändå - det blev ett besök på Raw.

Kan inte påstå att jag är fullt lika förtjust som Isobel, lutar i stället mer mot de fyra prickar SvD gav restaurangen för några år sedan, men det är klart värt ett besök.

Servicen är helt ok, stället är riktigt mysigt och maten är, om inte strålande, så i alla fall bra vardagslyx. Men sushifavoriten nummer ett är fortfarande Ippai ippai på Svartbäcksgatan i Uppsala.

(Bild från Allt om Stockholm.)

Krokodiler och byråkrater

Har ni inte redan gjort det så är det dags nu - läs dagens Brännpunktare i svenskan.

Det bjuds på en rejäl sågning av Djurskyddsmyndighetens byråkrater. Tragiskt. Komiskt. Och ironiskt.

Jonas Wahlström! Alla gånger du kommit in med en orm runt halsen och gett mig obehagliga rysningar längs ryggraden (inte för att just du stått på scen, utan för det avlånga djuret runt din hals):

- allt är förlåtet!

(Bild från Shortcut.)

Floskelbingo i inredning

I politiken heter det jobb, utanförskap och vardag. När det gäller bostadsförsäljning heter det tulpaner, värmeljus och kohudar.

Kolla bara i dagens bostadsbilagor. Det går att hitta en hel del bruna kohudar, svartvita kohudar och naturligtvis de evinnerliga tulpanerna.

Efter att ha följt med fejk-kusinen Niesse på ett antal lägenhetsvisningar är det bara att konstatera att alla mäklare gått i samma skola. Det är trist. Det är förutsägbart. Men det funkar. Tyvärr.

Eller gör det verkligen det fortfarande? En kritisk röst är mäklaren Lasse Eneland. Han sammanfattar det hela på ett träffande sätt på Dagens industris debattsida:

”Kliv in på banken med ett koskinn under armen. Veckla ut det på golvet. Öppna din kasse, ställ fram fatet med vaxade äpplen och tänd några stearinljus. Fråga sedan banken om de skulle kunna få låna 300 000 kronor, med säkerhet i just presenterad rekvisita.”

Lite korkat är det allt att folk går på det där. Det är ju knappast så att frukten, ljusen och myspysstämningen ingår. Men å andra sidan - det blir ju ingen affär om inte båda parterna är överens. Det kallas visst marknaden.

(Bild från Webogram.se.)

Gärna göra, inte tänka?

Jösses vad det måste svida i Marita Ulvskogs ögon när hon läser DN-debatt i dag.

Fd socialdemokratiske ministern Carl Tham (ni vet mannen som har egna professurer) angriper socialdemokraternas retoriska/ideologiska positionering.

Inte för att man har kompromissat för mycket med vänstern eller miljöpartiet under den förra mandatperioden. Nej då. Däremot gillar man (läs: socialdemokraterna) globaliseringsideologin för mycket.

Vad innebär då det? Av Thams artikel att döma handlar det inte om att man anpassat sig för mycket till globaliseringen, utan istället till globaliseringsideologin. Hängde du inte med? Nehe.

Blir det klarare nu då?:

”Den som nu hävdar att socialdemokratins problem är att man inte tillräckligt "anpassat sig" till globaliseringen pratar strunt, ideologiskt strunt. Problemet är det motsatta; socialdemokratin har anpassat sig för mycket, inte till globaliseringen utan till den rådande konkurrensretoriken, inte till verkligheten utan till den gällande globaliseringsideologin. Man tycks ha blivit så tagen av kraften i denna ideologi att man helt lagt ned kritiken av kapitalismen.”

Globalisering är alltså ok, men inte globaliseringsideologin. Kapitalism är strunt. ”Konkurrensretorik” är usch och fy, men konkurrens som sådan kanske är ok ändå?

Kommer osökt att tänka på en miniworkshop vi hade under förra mandatperioden i Uppsala kommunfullmäktige. Blev ihopparad med en äldre socialdemokrat. Vår enda gemensamma nämnare var efternamnet. Fattar fortfarande inte poängen med själva övningen, men strunt samma.

Till saken hör i alla fall att min ”samarbetspartner” på fullaste allvar tyckte att KF:s roll mer borde vara av typen: ”först ett rejält ordentligt beslut. Sedan förankring”. Kanske är det just det som Tham menar i det här fallet?

Gärna konkurrens, men prata för guds skull inte om det! Gärna globalisering, men se för sjuttsingen inte sambandet med andra samverkande faktorer så att det blir en ”ideologi”!

För att vara gammal utbildningsminister är artikeln oerhört pedagogisk. Not. Eller är kanske artikeln bara en vink om att Tham - ännu en gång - har ett partibyte på gång?

(Bild från Statens konstråd. Foto: Pawel Flato.)

Årets första semla…

…har i dag ätits. Nästan lika god som mammas dessutom, men bara nästan. Det är stort.

Semlor är klart underskattade. Särskilt i trevligt sällskap, vilket i detta fall var en favoritjournalist på språng mellan skrivande och barnkalas (vuxet värre!).

Mer sånt om dagarna!

Alla mina hattar

Aj aj aj. Varför skulle jag bli intresserad av politik, och journalistik, och konsultande? Tre hattar som sällan, eller aldrig, går att ha på sig samtidigt.

Kunde jag inte blivit en "mode, aerobics och vänner"-tös, eller "jakt, fiske och naturen"-mulle, eller "datorer, teknik och bilar"- nörd? Verkar så mycket lättare.

Möjligen har det något att göra med att jag aldrig fattat poängen med aerobics, alltid tagit naturupplevelser mer eller mindre för givna och är en total nolla när det gäller såväl datorer som teknik. Vet dock att mac är rätt. Alltid.

Men nej då, istället blev jag en person med intressen som är lika svåra att utöva samtidigt som åka slalom, spela munspel och dirigera en kör. Samtidigt.

Ibland blir vardagen lite schizofren. Då önskar jag att jag bara höll på med politik. Men i samma stund som jag tänker det, tvekar jag och tänker att det kanske är journalistik jag ska hålla på med. Och sedan landar det i att det är konsultandet jag ska hålla på med. Då får jag ju liksom nytta av allt.

Men kanske är hattarna bara ett uttryck för valfrihet? Och vad är alternativet i så fall? Är det kanske som i Ayn Rands Anthem?

”Våga inte i era tankar välja vilket arbete ni vill ha när ni lämnar Elevhemmet. Ni ska göra vad Yrkesvalsrådet ålägger er att göra. Ty Yrkesvalsrådet vet i sin stora visdom var era bröder bland människorna behöver er, bättre än ni kan veta i era ovärdiga små sinnen.”.

Om det ska vara så, ja då håller jag mig gärna till min velighet. Och ärligt talat. Jag trivs rätt bra som jag har det i dag. Ändå.

(Bild från semester i Portugal 2005, och en av alla de hattar jag kånkar runt på.)

Maktdelning under marken

Dagens snabblunch blev en jakt efter fett, varm mat och lite skvaller. TGI Friday's visade sig vara en bra lösning. Särskilt eftersom sällskapet bestod av två politiska sekreterare och en pressekreterare.

Fick lära mig att Västerås är ”big no no” när det gäller uteställen, att den moderata riksdagsgruppens internat i slutet av förra veckan var en trevlig tillställning och att det inte finns någon gångtunnel under marken mellan Rosenbad och riksdagen.

Däremot är det tydligen en väldigt vanligt förekommande fråga, huruvida det finns någon tunnel eller inte, alltså. Men se där, maktdelningen funkar i alla fall på något sätt. I alla fall under jordens yta.

(Bild på Rosenbad från regeringen.se.)

Otursförföljda vänsterpartister

I förrgår när jag kom hem låg den på dörrmattan; bokningskatalogen av diverse boenden i Visby.

I vanliga fall hade den gått direkt i pappersinsamlingen, men jag kunde inte låta bli att se det som en trevlig påminnelse om att snart, snart, är den här. Sommaren alltså. För visst har det blivit lite ljusare mornarna?

Via hemsidan för Almedalsveckan kan man konstatera att folkpartiet fått det otacksamma uppdraget att avsluta veckan och att vänsterpartiet fått den otursförföljda fredagen den 13:e att leka med. Men oavsett tur eller otur så kändes det, om än för en liten kort stund, som att sommaren kom ytterligare ett steg närmare. Ah!

…men i dag var verkligheten tillbaka. Inom loppet av en kvart höll jag på att halka av trottoaren, få en istapp i huvudet och förfrysa fingrarna. Nej, det är inte kul att känna sig som en Piggelin-glass i en stor frysbox. Då föredrar jag att sitta med en glass i handen. I solen. Lite värme, tack.

(Bild från Gotlands kommun.)

The art of fika

Det här med att träffa gamla vänner ”från förr”, som det så vackert brukar heta, är klart underskattat. Däremot händer det alldeles för sällan.

I dag fick jag tillfälle att träffa Emil Hemström, numera marknadschef på Ledarna, men framför allt en gammal vän från Södermanland. Det blev en hiskeligt trevlig pratstund om allt från stökiga grannar till livet som konsult.

Kan för övrigt varmt rekommendera fiket vi besökte - The Art of Living på St Eriksgatan 31. Barnvagnsfria platser, härliga fåtöljer, fräscha lokaler och mycket smaskens att tugga på.

(Bild från The Art of Living.)

Vad hände med slabadastakterna?

Att döma av kvällstidningarnas löp i dag har det inte hänt något intressant den senaste tiden. Ingen nakenchock har fastnat på de skrikande gula sidorna. Ingen semi-beta-perifer-kändis. Inte ens folkpartiets gulligull-utspel om att de vill ha en extra riksdagsdebatt om det där oändligt populära klimathotet. Fast lika bra är väl det.

Expressen frontar istället med att vi ska få platt mage till sommaren. Hur många gånger har de inte skrivit, och skrivit om, den artikeln? Att jag dessutom har en genetiskt betingad bullmage gör att jag inte ens orkar bry mig.

Aftonbladet tipsar om billigaste bärbara datorn. Hur många dagar fick den artikeln ligga och vänta? Ärligt talat? För egen del håller jag mig till mac och struntar fullständigt i om det går att köpa värstingdatorn Orvar på Elgiganten eller inte.

Och inte ens Per ”håll truten” Gahrton orkar hålla samma slabadastakter som förr. I jämförelse med det här närmast historiska radioklippet ter sig Gahrtons temponeddragning dessutom som inget annat än en lugn sorti.

Kanske är det ändå vädret - Miljöhotet! Klimathotet! Temperaturen! - som fått folk att gå in i någon slags februarikoma? Eller är det bara den här måndagen som är lite stillsammare, lite lugnare, lite vanligare?

(Bild från Newsletter – EU in Armenia. Fotograf okänd.)

Triss i bra läsning

Kom just hem efter några timmars vandring på stan. Fick med mig Fokus, Axess och den nya biografi Finansfursten om KA Wallenberg (Atlantis förlag) hem.

Lite förvirrande är det dock att både Fokus krönika av Fredrik Lindström (”Det heter evro”) och Axess krönika av Lars Melin (”En ero är bättre än en evro”), handlar om hur fredsvalutans namn ska uttalas.

Är det ett mystiskt sammanträffande eller är jag månne en tidningsmässig textkartell på spåret? Whatever.

Min personliga textfavorit när det gäller fredsvalutan är i alla fall den Expressenledare som skrevs av Isobel Hadely-Kamptz den 9 juli 2003:

”Och ja-sidans problem är tydliga här i Visby. På den borgerliga kanten har en strategi varit att utmåla nejsägarna som skumma extremister. När jag redan på måndagen stötte ihop med en grupp typiska ungmoderater, den moderna sorten, snygga, etniskt heterogena och klädda i tajta ljusblå t-shirts, trodde jag förstås att de jobbade i någon av ja-kampanjerna. På nära håll såg jag att i mörkare blått på deras tröjor stod Medborgare mot EMU. De kampanjade alltså för ett nej.”

Jorå. Så var det...

Hmmm… Såg just att jag betalat dubbelt så mycket för Wallenberg-biografin på Hedengrens bokhandel i jämförelse med vad den kostar på Adlibris. Attans! Fast å andra sidan - det finns få ställen som är så rogivande som just Hedengrens, så vad tusan…

Tänk bara om helgen skulle kunna vara lite, lite längre.

(Bild från Atlantis bokförlag.)

Diskriminera mera

Nu går det – äntligen - att boka barnfritt på flyget! I alla fall om man flyger med Fritidsresor. Och ska till Thailand.

Men varför har det tagit så lång tid innan man kom på den idén? Och varför finns det inte en enda liten ynka barnfri vagn i SJs tåg?

Minns med glädje ett cafébesök i Kalmar när den lilla kortvuxna människan vid bordet bredvid högt och gällt började tjuta och skrika över något. Matbrist, sömnbrist, brist på vettigare saker att göra, FN-dagen till ära, eller vad tusan det nu kan ha varit som var värt att testa stämbanden för.

De övriga fikabesökarna skruvade irriterat på sig. Ja, alla utom föräldrarna till den galande ynglingen. De fikade i lugnan ro.

Till slut började mitt korthåriga fikasällskap att skrika tillbaka. Nästan lika högt, men garanterat lika tondövt. Föräldrarna fattade piken och pensionärerna kunde stillsamt tugga vidare på sina mandelmusslor.

Jag hoppas att samma orädda takter gäller även nu, när Niklas fått ett fint uppdrag att ta hand om. Respekt!

Unga moderater

Min MUF-paus är slut. Nästan i alla fall. Fick helt enkelt ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till - att vara med och utbilda några av MUFs lovande medlemmar.

Projektet heter unga moderater och tillsammans med Skattebetalarnas presschef, Christian Ekström, ska jag hjälpa till med opinionsbildningsdelen.

Riksdagsledamoten Gustav Blix tar hand om idéutvecklingen, doktoranden Birgitta Wistrand utbildar i mentorskap och riksdagsledamoten Anna König Jerlmyr ansvarar för ledarskapsbiten (och apvrål hoppas jag!).

Mycket har hunnit hända i MUF sedan jag slutade som distriktsordförande för tre år sedan. Framför allt har det kommit en hel del nya medlemmar. Ser verkligen fram mot att träffa åtminstone några av dem!

(Bild från muf.se.)

Adjöss, och tack för fiket

Dagens virtuella tulpanbukett skickas till Maud Olofsson. Äntligen en ideologisk vettig DN-debattare!

Grattis skattebetalarna! Grattis alla namnsdagsbarn (om nu någon råkar heta ”Kyndelsmässodagen”)! Och grattis oppositionen, som nu fått något att bita i!


Och adjöss till skattefinansierade fik, bowlinghallar och secondhand-butiker!

Kanske, i den bästa av världar, kan skattebetalarna - om Mauds idé blir verklighet - förvänta sig lite bättre kvalité för sina inbetalade pengar. Eller kanske än bättre; vi får behålla mer av våra egna pengar och slipper betala in lika mycket till den kommunala skattekistan. Mumma!

(Bild från Sydsvenskan. Foto: Karl Melander.)

Är det kul…

…eller bara rackars tragiskt att Måååna blivit föreslagen? Har hon, som vissa påstår, ”gett könskvoteringen ett ansikte”? Är allt glömt och förlåtet?

Är det ett underbetyg till den socialdemokratiska partiskolningen att de - trots allt - behövde rota fram en för länge sedan kasserad karriär? Eller har hon kanske stått på tillväxt hela tiden, bara det att jag, och många andra, trott något annat?

Den här videon får mig att fundera, men känns lite som när man hittar en gammal dammig låda på vinden - man inser plötsligt hur mycket skräp man samlar på sig, och att det bästa trots allt vore att man helt glömt bort skräpet. Åtminstone borde det kännas så för Måååna när hon ser klippet. Om hon nu av någon anledning skulle se det.

Om ni inte redan har läst den så kan jag i alla fall rekommendera hennes biografi. Den ger, hmmm, så att säga ett lite annat perspektiv på saken. Och kanske lite förståelse för henne som person. Brukar gå att hitta i diverse femkronors-lådor i antikvariat.

(Bild från den här sidan. Fotograf okänd.)