Ett vägval

Från årsskiftet slutar jag med kommunpolitiken.

Det har delvis varit ett knepigt beslut att ta, men trots allt, är jag övertygad om att jag har valt rätt.

Under de senaste tio åren har jag arbetat aktivt med politik och haft en rad olika förtroendeuppdrag.

Jag har varit distriktsordförande i MUF Södermanland och senare även i Uppsala län. Jag har planerat övergångsställen i Teknisk beställarnämnd och funderat på gymnasieskolornas placering i Utbildning- och arbetsmarknadsnämnden. Jag har fått se interiören från Kommunstyrelsemötena och bevistat ett antal Kommunfullmäktigemöten i Folkets Hus på Dragarbrunnsgatan.

Men ibland ställs man inför ett vägval; att fortsätta, eller ta sig an nya utmaningar.

Anledningen till att jag väljer att pröva ett nytt spår är att det känns som att jag stampar på en och samma fläck. Jag kan mina uppdrag och vet hur kommunpolitiken fungerar. Både de bra och de dåliga sidorna. Jag har helt enkelt blivit för rastlös för att fortsätta harva med kommunpolitiken i ytterligare fyra år.

I ett nummer av tidningen Fokus för några månader sedan läste jag en intervju med Peter Wahlbeck. Han konstaterade krasst att överallt där han rörde sig möttes han av ryggdunkar och folk som berättade hur bra han var. Men inte tusan gav ryggdunkandet honom några ören i plånboken eller någon mat på bordet.

Lite så känns det. Sedan jag berättat för folk att jag nu slutar med politik har jag dessutom fått höra både den ena och den andra utstakade planen om "vad som var tänkt" att jag skulle göra i framtiden. För partiet. För kommunen. För länet.

Kan i alla fall konstatera att det är många som har "tänkt". Smickrande? Jo visst. Men samtidigt; det är lätt att berätta om planer som aldrig behöver uppfyllas.

Men det är klart. Det finns de andra också. De som direkt lyfter på mungiporna och kalkylerar vilka av mina uppdrag de nu ska kunna ta över. De som har sett mig som en spärr för sina egna karriärer. Och så finns det de som redan har en karriär, och mest har sett mig som en snorunge som borde stå på tillväxt. Åtminstone tills jag blir 55… Likheten mellan politik och tallplantering sträcker sig alltså längre än till fototillfällen i Högfors.

Kanske kommer det att kännas lite tomt utan alla de där mötena. Kanske kommer det att kännas skönt. Har faktiskt inte en blekaste aning. Vad jag däremot vet är att almanackan redan nu är fylld med annat.

Och bloggen då? Jo då, jag fortsätter att skriva. För det finnas massor att skriva om. Kanske kan jag rentav få möjlighet att äntligen skriva om alla de där detaljerna som sorterats bort tidigare. Vi får se…

Mer funderingar om hur det är att lämna politiken, eventuell mötesabstinens och skvaller om kommunpolitiken i Uppsala dyker upp redan den 1 januari. Men då är det på unt.se ni hittar mig. Ses där. Och här.

(Foto: Staffan Claesson.)

Efterlysning; tre tomtar

Jag har slitit mitt hår, gått igenom hela telefonboken och listat företag, bolag och andra jag jobbat med under året. Men ändå inte kommit på svaret.

Vem har skickat en julklapp till mig i ett stort brunt kuvert?

Jo då. Det finns ett kort till presenten. En god jul önskar tre undertecknare. Någon heter kanske Olle, en annan Tomas (?) och en tredje har ett efternamn som börjar på ”W”.

Vilka är dessa tre mystiska personer? Är det en julklapp till alla kommunpolitiker? Eller är det av någon annan anledning? Har några fler fått ett brunt stort vadderat kuvert hem?

En helg i rosa

Efter denna helg har jag fått lära mig en rad mer eller mindre spännande saker.

Trevlig lärdom #1
Julbordet på Gondolen är riktigt rackarns gott! Naturligtvis stort plus för utsikten. Och det fantastiska sällskapet. Dessutom är det inte varje dag jag äter rosa marsipangrisar, skinka och dragonsill (i omvänd ordning) tillsammans med en tvättäkta artist, eller för den delen killen som gjort SSU:s valaffischer.

Mindre trevlig lärdom #2
Alcros färg ”Lingonblom” har inte riktigt samma kulör, som man (läs: jag) skulle kunna tro. Eller rättare sagt, den är inte alls som jag trodde. Jag förväntade mig en ljusröd färg, så där som blommorna på lingonriset ser ut. Men icke.

Vips hade hallen förvandlats till en levande hallon-och-blåbärssmothie. (Hade Strindberg bott i här hade romanen garanterat hetat Rosa rummet.) Frågan just nu är bara vad som är värst. Att måla - en gång till, eller att leva med att ett av rummen ser ut som barbies förmak?

Eller är det kanske rentav så att lingonblommor ska se ut som mosade syrener? Borde jag veta det i så fall? Går det att påtala till Alcro att de kanske inte borde anta att deras kunder är Linné junior? Eller borde jag bli bättre på att studera deras microskopiska färgprover innan jag ger mig in i sådana här projekt?

Jag var Fugelslang

Det är tufft. Riktigt rackarns tufft är det. Det stora och kontroversiella huset på Vaksala Torg.

Efter KS-mötet i onsdag fick hela nämnden, likt en väldresserad skock får, gå runt i det gigantiska glashuset. Vissa verkade mer entusiastiska än andra.

Själv har jag rätt svårt för att inte bli lyrisk likt ett barn på julafton när jag får höra att ena hissen är stor nog att ta en hel personbil. Eller när jag såg att ett av fönsterna på femte våningen ännu inte var ditsatt, vilket gjorde att man kunde sticka ut huvudet och för några millisekunder leka Fugelslang, eller var karln nu envisas med att heta.

Efter att ha tillbringat knappt en timma bland byggdamm, megatravar av gipsplattor och isolering kändes det tämligen tramsigt att klaga över att köksrenoveringen i lägenheten dragit över tidsplaneringen med tre dagar.

Kan även konstatera att stolarna i stora salen var inte de mest rumpvänliga och benutrymmet kändes mest som flygplan á la Kanarieöarnaresa.

Bara att hoppas på att den där fantastiskt roliga bubbelplasten sitter kvar även efter invigningen, så man kan tänka på något annat när man får sendrag i lilltån.

På bilden tuff-posar folkpartiets kommunalråd Karolina Hilding. Vänsterpartiets kommunalråd Ilona S Waldau ser pillermarisk ut och i bakgrunden spelar tidigare Kommunstyrelseordföranden Lena Hartwig (s) lite svårfångad.

Och ja, jag röstade mot bygget. Inte för att jag ogillar musik eller kultur (eller hus för den delen). Men att skattebetalarna i Uppsala ska behöva betala de enorma summor som huset kommer att kosta kunde jag helt enkelt inte ställa upp på. Men nu står huset i alla fall där. Och då gäller det att göra det bästa av saken. Som att exempelvis sälja det till någon som är villig att driva det hela.

Middag på slottet

Lite seg i dag. I går var det nämligen, om inte bal, så i alla fall middag och dans på Uppsala slott. Inbjudna var kommunfullmäktige från förra och nuvarande mandatperiod.

Underhållningen stod Carl Bildt och Göran Persson för. Några inspel av Marit Paulsen, Leif Silbersky och Lars Leijonborgs hanns också med. Eller ja, deras röster var där i alla fall, framförda av Public service imitatören Göran Gabrielsson.

Gabrielsson har förövrigt närmare till politiken än man kan tro, han är nämligen tillsammans med Uppsalas moderata riksdagsledamot Ulrika Karlsson.

Kvällens i särklass bästa tal levererade av Agneta Simonsson, 1:e vice ordförande i Kommunfullmäktige. Avgående fullmäktigeordförande John-Erik Thun låg riktigt bra till ett tag, men efter att Agneta framfört en del av sitt tal sjungande räckte inte ens Jontes sedvanligt torra humor för att locka fram flest och mest applåder.

Alla var där, brukar det ju heta. Men faktum är att jag inte såg vare sig Stavros eller Ilona. Glada och trevliga fru Hilding såg jag däremot, liksom några överförfriskade ledamöter som tittat för djupt i glasen. Inte helt klädsamt.

(På bilden ses Uppsala slott från Musikens Hus på Vaksala Torg.)

UAN; Sista natten med gänget

Mandatperiodens sista nämndmöte blev ett (för att vara Utbildning- och arbetsmarknadsnämnden) ovanligt kort sådant.

Kanske var det efterföljande julbordet på Scandic Hotel Uplandia som lockade, eller så var det bara känslan av att det är rätt fjantigt att fortfarande sitta med den gamla majoriteten, tre månader efter valet, som gjorde att ledamöterna höll sig kort.

Ska tilläggas att det naturligtvis inte hindrade centerpartiets Lars-Gunnar Eriksson från att hålla några, som vanligt, pålästa (men aningens långa och resonerande) inlägg.

Julbordet då? Jo då. Gott, gott. Extra plus för lutfisken!

Nämndens ledamöter och ersättare avtackades med varsitt diplom och en liten julklapp, vilken jag tänkte spara till julafton (på så sätt får jag i alla fall en present. Briljant, eller hur?)

Fick återigen höra att jag varit ”en frisk fläkt”. Är det någon som häckar på en avtacknings-tals-manual så skulle jag gärna vilja veta vad det - i dechiffrerad form - betyder.

I mina öron kan det innebära allt från att vara dum som en guldfisk och ständigt bånka huvudet i väggen, eller att man kommer med nya kreativa lösningar och utmanar det som annars setts som självklart. Hmm. Manual, någon?

Den mest smickrande (?) kommentaren under kvällen utdelades från en man i nämnden som förbjöd mig från att: 1. Inleda något nytt förhållande, 2. förlova mig, och 3. inte minst, tänka tanken på att gifta mig.

Alla dessa förmaningar kom med tillägget: …förrän du träffat min brors son. Att mannen är socialdemokrat gjorde mig däremot lite förbryllad. Vad är det egentligen för avtryck jag gjort i nämnden?!

Många ”kommer-att-sakna-dig-nämndpolare” kramar utdelades till både höger och vänster, och en och annan tjänsteman. Vi har ju trots allt knegat ihop i fyra år. Och ja, jag kommer nog faktiskt sakna de där evighetsmötena ibland.

(På bilden tackar nämndens blivande ordförande, Mohamad Hassan (fp), den flitige tjänstemannen Anders Carlstedt för gott arbete under året. Nämndens avgående ordförande Ulrik Wärnsberg (s) instämmer, i sittande ställning.)

En ynka liten sladd

Det där lilla snöret man fäster mellan kameran och datorn, så att bilderna kan springa över till skärmen, har varit försvunnen.

Trodde att jag hade koll på alla prylar efter flytten, men en liten ynka sladd lyckades försvinna. Nu är den äntligen upphittad och några roliga ögonblick från gårdagens glashusbesök på Vaksala Torg kommer så snart tillfälle ges. Lovar.

Lovar även att (i alla fall försöka komma ihåg) ta en massa bilder under morgondagens KF-middag på slottet. Den stora frågan just nu är bara om det blir klänning eller slips. Det var ju där med valfrihet.

KS; Last call

Dagens Kommunstyrelse började med sång, lussebulle och hipp hurra:ande, och slutade med blommor, vänliga ord och kramar.

Sången och hyllningarna gick till folkpartiets kommunalråd Leif Sanner som numera uppnått 27 års ålder (av någon anledning tvivlar jag på detta, men säger Sanner att det är på det sättet så är det säkert så. Kanske).

Den fina blombuketten pryder numera mitt (nästan klara) kök och kortet kommer jag att spara länge. Anledningen till mitt utökade grönsaksbestånd beror på att jag i dag bevistade mitt sista KS-möte.

De vänliga orden kom inte bara från KS-ordförande Gunnar Hedberg (m), utan även från Lena Hartwig (s), som beskrev mig som en ”frisk fläkt” med ”tuff mössa”. Många smickrande ord som jag kommer att bära med mig lång tid framöver. Tack!

I övrigt var det ett förvånansvärt smidigt möte där lussebullar, pepparkakor med glasyr och tjejsnack i korridorerna tog mest utrymme. Visste ni exempelvis att Ilona S Waldau (v), till skillnad från Karolina Hilding (fp), inte gillar hästar?

Det gjorde i alla fall mig lite förvånad med tanke på Ilonas citat från i måndags (med anledning av voteringarna om vice ordföringarna): ”Lite besviken, kanske. Känns ungefär som på julafton. Man hade hoppats på en ponny. Och så fick man ingen.”

Ja ja. Resten av skvallret censureras. För den här gången.

(Bild på Leif Sanner från Uppsala kommuns hemsida.)

En ytterst seriös…

…intervju med mig finns på Gudmundsons blogg.

Får väl se till att damma av min gamla luciakrona så att jag är beredd nästa gång sånt här händer.

Tack för alla röster!

Splittringen var en bra sak.

Det blev luciatåg i går. Och nej, Stavros hade inte stängt av sin telefon i år heller. Och ja, han svarade, reste sig och tågade ut ur salen mitt under sjungandet. I år igen. Vissa traditioner skulle må bra av att brytas.

Gårdagens KF var ett lite märkligt sådant. En stor del av tiden gick åt till att klubba namn och uppdrag, namn och uppdrag, namn och uppdrag. Efter nyår tar den nya majoriteten över och då ska även nya personer inte nya poster.

Splittringen i oppositionen var tydlig. I stället för att broderligt och systerligt dela på viceordförandeposterna tog socialdemokraterna helt sonika rubb och stubb.

På ledamöternas utdelade papper kunde vi konstatera att det fanns både en och två vänsterpartister och miljöpartister föreslagna, men Lena Hartwig (s) tågade varje gång upp i talarstolen och föreslog en av de egna.

Eftersom socialdemokraterna har fler ledamöter i KF än vad miljöpartiet och vänsterpartiet har tillsammans var det, så att säga, rätt kört för småttingarna att sätta sig upp mot Hartwig och Co.

Från majoritetens sida valde (nästan) alla att avstå i voteringarna som uppkom. Varför skulle vi lägga oss i oppositionens interna bråk?

Nu har vi alltså en mandatperiod framför oss där socialdemokraterna har dragit undan mattan för alla eventuella plattformar deras två stödpartier kunde tänkas få. Vilket härligt gäng.

Kanske har socialdemokraterna lyssnat för mycket på KFML(r):s egna sånggrupp Knutna Nävar? Och då inte minst deras gamla låt Lär av historien. Ett litet utdrag, så klart:

”Splittringen var en bra sak.
Det rensade bort dem som hindrade
förbundets politiska utveckling.
Vi står starkare i dag än nånsin förr.”

Men, det var i alla fall god frukt. Och ett stort grattis till Mohamad Hassan (fp) som nu formellt är vald till ordförande i Utbildning- och arbetsmarknadsnämnden. Efter nyår tar han över klubban.

(Bild från progg.se.)

Hur många svimmar i kväll?

I kväll är det Kommunfullmäktige. Igen.

Det känns inte som att det var särskilt länge sedan jag satt i den där halvsunkiga salen i Folkets Hus. Förmodligen beror det på att det inte var särskilt länge sedan heller. Två veckor för att vara mer exakt. I vanliga fall är det bara ett möte i månaden. Men det är väl tänkt som en julklapp. ”Grattis! Ett bonusmöte mitt i decemberrusket.” Mysigt…

Om traditionen håller även efter valet, så kommer kvällens möte att kryddas av ett luciatåg. Duktiga brukar de vara dessutom, musikklass-eleverna som sjunger för oss.

Och jajemän, varje år brukar en eller två svimma. Stackarna. (Man ska inte hålla ljuset under näsan när man ska sjunga för kung och fosterland, eller för kommunpolitiker för den delen.)

Förra året var det extra fint. Jag brukar förvisso alltid tycka att det blir finare år efter år med Gläns över sjö och strand, Lusselelle och alla de andra luciastroferna.

Attans! En dag kommer jag bli en sådan där gammal skrynklig tant med röd rullator som tränger mig före i kön in till adventskaffet för att titta på en avlägsen släktings barnbarnsbarn som piper fram Nu tändas. Fast det kräver förmodligen att jag blir medlem i kyrkan och skaffar avlägsna barnbarnsbarn... Äh, glöm det. Det kommer nog inte hända.

Hur som helst. Det var fint förra året. Tills en av kommunpolitikernas mobiltelefon högt och tydligt började ringa. Och politikern svarade! Huaja, vad pinsamt, tyckte jag, stövlade fram till karln och berättade hur länge de hade övat och att han borde förstå bättre. Det gjorde han inte.

Efter lussetåget blev det i alla fall kaffe med gula bullar och pepparkakor. Jag hoppas att dåvarande skolkommunalrådet Stavros Giangozoglu åt många kakor så att han är snällare i år. Och att han åtminstone stänger av telefonen om lussetåget kommer.

(Bild från Swedish Traditional Events, ett företag där man kan hyra sitt eget luciatåg. Ytterligare en fiffig idé signerad Stefan Ruud.)

Var är den andra Gustav von Essen?

Så här ser jag ut enligt Nina Leijonhufvud.

Fotot är taget för Uppsala kommuns hemsida. Och ja, jag har en tröja under kavajen.

Fler moderater i KF-gruppen finns att beskåda här.

Bilder på alla ledamöter kom upp på kommunens hemsida i dag och finns på den här sidan.
För att fixa årets julklapp:
Skriv ut partigrupperna i två exemplar. Klistra upp arken på wellpapp. Klipp ut bild för bild och vips! Du har nu fått ett Uppsala-kommunfullmäktige-memory. Hur bra som helst. Typ.

För vem vill inte ägna mellandagarna åt att fundera på var Karolina Hilding är? Eller känna lyckan av att finna den andra Gustav von Essen? Eller upptäcka att Gunnar Hedberg inte bara finns i ett exemplar, utan två?

Jag mötte Pamuk

I dag har jag käkat lunchbuffé med nobelpristagaren i litteratur, Orhan Pamuk. Eller ja, vi minglade runt i turkiska ambassaden samtidigt i alla fall.

Min starkaste nära-Pamuk-upplevelse uppstod när pristagaren med familj fotograferades två meter bort. Han såg nöjd ut.

Nöjd kan man däremot inte säga om uppsynen från Svenska akademins ständige sekreterare Horace Engdal. Han såg riktigt trumpen ut. Måhända var det all nobelstress som skapat den bistra minen.

Frun Ebba minglade däremot glatt omkring bland lille Pagrotsky, ex-minister Baylan, Uppsalas moderata riksdagsledamot Lennart Hedquist och annat mer eller mindre känt folk.

Visst, hyggligt god mat bjussades det på (Heinleins idé om TANSTAAFL verkade inte gälla på turkisk mark), men riktigt intressant blev det inte förrän migrationsminister Tobias Billström berättade om sin träff med Khadaffi. Bizzart är förnamnet.

(Bild från www.isfreedom.org.)

Slå mig med spaden Ericsson

Sprang runt en vända i Stadshuset i morse. Det var ovanligt tyst och tomt i korridorerna, men jag skymtade i alla fall några flitiga tjänstemän. Däribland kommunens budgetchef, med det ovanligt passande efternamnet Skatt. Torsten är förnamnet.

Ett av sammanträdesrummena var bokade av ”Nätverket”. Och jag började stilla fundera vilket nätverk det måhända kunde vara. Var detta kanske anledningen till att alla kommunalråd var som bortblåsta? Eller var det något annat nätverkande som pågick? Ja ja, granen var fin i alla fall.

I vilket fall hade jag tänkt fråga centerpartiets Lars O. Ericsson vad han tycker om att ha lyckats flörta till sig tidigare kd rådet Ola Leife till sin trupp. Måste erkänna att jag höll tummen för att Ola skulle välja moderaterna, men så länge han fortsätter att engagera sig inom Alliansen så är jag glad. Ola behövs.

Eftersom jag inte fick tag på herr Ericsson så lägger jag orden i hans mun: ”det är oooerhört kul!” (Lasse, om du anser dig felciterad får du väl slå mig med spaden du har på väggen i ditt kommunalrådsrum. Eller skicka ett halvsurt mail med endast VERSALER!!!).

(Bild från Biltemas hemsida. Spaden kostar bara 59,90, men saknar naturligtvis den fina inskription som Lars O Ericsson har på sin.)

Long time…

…no blogging.

Orsaken är att mina armar har blivit en halvmeter för långa. Eller ja, det känns så i alla fall.

Efter att ha flyttat hela helgen kan jag konstatera att flyttkartonger nästan är värre än hårdpressade höbalar. Men bara nästan.

Under min tid i Strängnäs flyttade jag två gånger. Eller tre kanske det blir. Först dit, till P10-staden från småländska Mönsterås. Det var en fin liten lägenhet. Men i jämförelse med att ha bott i stort hus på landet hela min uppväxt fick jag en obehaglig känsla av att vara instängd.

Jag flyttade snabbt in i ett litet gårdshus med fantastiska Lina. Vi tittade på Jeopardy nästan varje kväll, spelade TP, pluggade flitigt och somnade tidigt. Duktigt värre.

Sedan blev det en litet källarrum. Värden stängde av värmen när jag var borta över helgerna och när det regnade var det en decimeter vatten på golvet. Men en stor frysbox hade jag i alla fall.

Efter tre år på Europaskolan blev det Uppsala. Flytten till Strängnäs rymdes i en takbox och en överlastad Toyota. Flytten till Uppsala krävde det dubbla. Flytten i helgen krävde en lastbil. Och ett släp. Jösses vad mycket prylar!

Har lärt mig - åtminstone - två saker:
- Alla säger: ”det tar ett halvår innan man kommer i ordning ordentligt”. Latmaskar, säger jag. Det handlar bara om vilja. Och muskler.
- Alla säger: ”märk upp alla flyttlådor”. Japp, säger jag. Det är klokt. Väldigt klokt…

I kväll blir det ännu mer målande. Och kanske, kanske, har halva köket kommit på plats.

(Bild från Clas Ohlsons hemsida. Få fem finfina flyttlådor för 89 kronor.)

Uppsalatips; Karolins köttbulletest

Japp. Då var det dags igen. Ett mer eller mindre seriöst försök att ge tips om ställen i Uppsala och var de har att erbjuda.

Köttbullar, potatismos, brunsås, lingon och pressgurka. Hur svårt kan det vara? Här är tre värdiga restaurangkandidater.
 
Hos Stadshotellet på Drottninggatan var köttbullarna för hårda, torra och smakade mest peppar. Men å andra sidan var pressgurkan nästan i klass med farmors (ja, bara nästan). En liten brasklapp eftersom personalen poängterade att det var steken som var deras specialitet.
 
Hos 1&1 Kök och Bar på Östra Ågatan var såsen aningens för smörig, men å andra sidan servicen och stämningen toppenbra. Utsikten mot bilarna längs med ån är kanske inte den trevligaste, men ta med ett sällskap du gillar istället så blir det perfekt ändå!
 
Hos Lingon på Svartbäcksgatan är det mesta kanon. Det enda jag fortfarande undrar över är hur tusan jag lyckades hamna där i somras samtidigt som Orup uppträdde? Bara Håkan Jacobson skulle bli glad över ett sådant sammanträffande. Men köttbullarna, ja de smakade lika bra ändå.
 
Alltså. Dagens köttbulleprisvinnare är … ta da! … Lingon!
 
(Bild från 1&1 Kök och Bars hemsida.)